EMD

Det här med EMD. Denna olyckliga sammanslagning av tre misslyckade solokarriärer, denna orgie i brusta pojkrumsdrömmar.Varken Erik, Mattias eller Danny blev Bruce Springsteen på eget håll. Någon form av kosmiskt skämt resulterade därför i den djävulsavkomma som är EMD.














De personifierar allihop exakt den typ av män jag lärt mig att inte lita på.
1. Män med för smala slipsar.
2. Män med blonderat hår.
3. Män som solar solarium.

Mycket kan sägas om EMD men främst är det nog valet av bandnamn som genererar irritation. Jag kan se brainstormingen framför mig. Långa nätter av velande. Milslånga listor med olika alternativ. Hur Danny föreslår Beach Boys Juniors men röstas ned. De dricker kaffe. Hetsar koffeinpiller som om det inte fanns någon morgondag. Tills Mattias plötsligt nås av en insikt - "Fan grabbar. Vore det inte JÄVLIGT skönt av oss att bara ta första bokstaven i våra förnamn?!".

Allt det här gör ju att man undrar, killar, vill ni vara GES? Är det det som är grejen? Vill ni vara en ung version av Glenmark, Eriksson och Strömstedt? Vill ni spela på picknickkonserter och turnera med Lasse Holm i glittrig jeansjacka? För ni förstår ju att det är den vägen ni vandrar va?

Ett sista tillägg. Och det här är det mest allvarliga. EMD, ni måste sluta klä er i v-ringat. Och lägga av med backpackerhalsbanden. Ni måste förstå att det inte fungerar att gå runt och se ut som ett gäng killar som nyss kommit hem från en halvårsresa i Sydostasien.